STINA

Helgen man alltid väntar på. Helgen som alltid gör mig så fruktansvärt revanschsugen. Helgen som får mig att vilja träna ännu hårdare. Helgen som alltid gör mig besviken..
Varför är det alltid  så svårt att lyckas när det väl gäller? Varför är det alltid något som ska strula?

Denna SM-helg bjöd på en hög av otur. Ja, jag tänker faktiskt kalla det otur. Att tävlingsmusiken stannar 10 sek tidigare än den ska, kallar jag otur. Även om vi någonstans vill kalla det något annat.. Juniorerna vill jag i alla fall hylla. Vi fick plocka bort en av tjejerna från laguppställningen bara några minuter innan de klev ut på mattan p.g.a. att hon mådde riktigt dåligt. Trots detta hastiga och olustiga satte de programmet, visserligen då med en topp borta hela tiden men prickfritt i övrigt. De kunde inte ha gjort det bättre där och då, med tanke på allt som hänt den dagen och dagarna innan. Guld till er! (vad det står på pappret bryr jag mig inte om.) Och så till mina lagkamrater och våran insats.. Varför ska jag alltid bli stum.. Tyvärr är det inte av superduper lycka utan snarare tvärtom. Att vi aldrig kan få fram vad vi kan när det verkligen gäller. Besvikelsen är stor även om känslan iår mest bara var tomhet.. Vår starkast lysande stjärna detta SM var såklart Sofia. Guldet förtjänade du mer än någon annan efter att ha stått på tävlingsgolvet 6 gånger på en dag. Rekord bara det. Strul med musiken även här gjorde att hon fick göra sitt program 3 gånger inför publik innan hon kunde slutföra det. Det är inte okej att en skiva blir repad under ett SM. Sånt får bara inte hända. Men tack vare en stark vinnarskalle, kryddad med lite naturbegåvning fick hon kliva högst upp på pallen. You go girl! Har aldrig skrikit så mycket i hela mitt liv. Kanske därför halsen är paj nu..

För första gången efter ett SM har den där revanschlust-känslan inte gjort sitt inträde än.. (Vilket den brukar göra direkt efter att man fått höra resultatet). Jag vet faktiskt inte vad jag vill just nu. Eller rättare sagt, viljan drar åt olika håll..